Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

NOLERVIK: Ansätten är fjället som blomstrar även på vintern

/

Annons

Jag hörde min pappa prata om Ansäkten.

"Ansäkten", sa han, fast jag visste ju att det stod Ansätten på kartan.

– De ha vi alltid sagt, sa han.

Och så berättade han historier om när han och hans bröder hämtade starrlass på fjället. Hur de drog iväg med häst och kälke en och en halv mil bort till "Ansäkten" för att hämta hö som slagits på sommaren och sedan lagts i lador.

– Ibland var det så mycket nysnö att det blev drivor framför kälken och vi blev verfast.

Väderfast.

Då var det bara att lämna allt och komma tillbaka om våren.

Det där var när fjället var en viktig plats för människors överlevnad. En plats för jakt och fiske, men även för slåtter. Min farfar levde när fjället var ett förråd av mat för folk och fä. Fisk, jakt och bär. Fäbodmat. Foder till djuren.

Ansättmassivet i Hotagen var ett sådant fjäll.

Farfar berättade en historia.

Det var på 1890-talet när han som barn följde med till Ansätten för att slå starrgräs. Han sprang omkring och lekte och hittade en kallkälla som han gick ned på knä för att dricka ur. Då såg han, på källans botten låg ett paket med glänsande snören. Han blev förvånad och häpen, och skulle precis börja fiska upp paketet när de vuxna ropade på honom. Han sprang i väg och så gick tiden och han glömde bort paketet. Några dagar senare gick han dit igen för att se. Då var paketet borta.

Vid fjällets sydsluttning byggdes en hel by upp en gång på 1700-talet. I början på 1800-talet bodde där ett 20-tal personer. Flera gårdar, flera familjer. De levde i, med och av, naturen. Ofta fattigt, men de odlade potatis och plockade bär och fiskade i tjärnarna. Där fanns också spelmanstraditionen. Fiolspelmän och deras polskor. Erik Larsa i Ansätten var den störste.

När fabrikerna kom fjärmade vi oss från naturen. Människorna flyttade till industrierna. Tätorterna blev norm. Naturen blev onaturlig.

Folket flyttade från fjällbyarna. Ansättenbyn blev öde.

En januaridag kom jag till Bakvattnet mitt i det stora snöfallet. Minst en halvmeter. Landskapet var täckt av allt det vita och jag kände mig som en bobåkare när jag kom med bilen längs den smala, kurviga vägen med höga snödrivor på båda sidor.

Bakvattnet. Byn där allt börjar. Från byn kan vi i dag ta oss upp den halva milen till fjället. Antingen på skidor längs leden, eller genom att åka vessla som utgår på vissa tider. Många åker också skoter upp till fjället där leden går alldeles förbi våffelstuga och liftanläggning.

På sommaren är det bara att gå. Lättsam terräng med kavelbroar och plank längs leden.

När jag kom till Bakvattnet hade snöfallet tilltagit. Körde åt sidan vid mötet med snöplogen och tittade upp mot fjället. Dålig sikt.

Vid anslagstavlan mitt i byn, alldeles intill det som en gång var Selmas Pensionat med hemmagjorda köttbullar och ungslagad öring, klev jag ur för att spana upp mot det väldiga fjället.

Inte ett spår. Bara vitt.

Jag vände och åkte tillbaka mot tätorten.

På onsdagen hade vädret slagit om. Ett högtryck med tillhörande "rysskyla" hade letat sig in över Jämtland och jag chansade och åkte på nytt mot Ansätten.

Den här gången åkte jag runt hela massivet. I bakhuvudet hade jag en bild av Ansättens toppar på distans från en plats någonstans i trakten av Rörvattnet. En sommarbild som jag någon gång tagit.

Och mycket riktigt. Efter Rörvattnet, på väg mot Grubbdalen och Kingensjöarna, fick jag syn på mitt fjäll. Där, på andra sidan sjön Lockringen, alldeles vid gården Råken, såg jag Ansätten. Kylan hade slagit till, himlen var alldeles röd där solen precis gått ned. I övrigt gick den mot rosa och blått. Minus 28,5 grader. Ett lock av moln låg över fjället och den karaktäristiska siluetten såg inte ut som den brukar.

Jag tänkte på den högsta av topparna i Ansättenmassivet, Storskrivaren, eller Storskrivarn. Var har den fått sitt namn ifrån?

Enligt en folktradition efter en stor stenvägg där som folk skrev in sina namn i, eller den andra versionen för att "den fångade dagens solstrålar först av alla". Folket läste vädret på Storskrivaren.

Även namnet Ansätten har ett mytiskt ursprung. Siluetten av fjället kan antydas vara en människa som ligger ner och man ser dess ansikte i profil, eller så är det tyskans ansicht (utsikt) som gett fjället dess namn. Några vill hävda att det var en säterjänta som hette Anna, Aann på jämtska, som höll till där för länge sedan. Anns säter, således. Annsätten.

Nu står jag och spanar över Rörvattnet när himlen förvandlas till eld i solnedgången. Månskäran lyser vit och det knäpper i furorna när kölden tar vid. Tystnaden har kommit till Ansätten. Där bor inga människor, där har nu till och med våffelstugan stängt, liftarna har slutat gå. Bara låga moln drar nu fram över Storskrivaren och Storgråbba, som någon skrev en gång. Jag minns nu inte vem.

Ansätten, fjället som blomstrar även på vintern.

---

Mer från Till Fjälls:

Lokalt och ekologiskt på nytt mathak i skidbacken

Krönika: Det tar tid att bli fjällvan

Mer läsning

Annons