Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Leif Eriksson, Sveg

Annons

I nästan 60 år har han berättat om livet i Härjedalen. Men nu har Leif Eriksson, signaturen Leson i Tidningen Härjedalen och Länstidningen, skrivit sin sista artikel. För ett par veckor sedan avled Leif i sviterna av sin cancersjukdom, cellgiftsbehandlingen ledde till blodförgiftning och den klarade inte hans kropp att parera. Sjukdomsförloppet var snabbt och skoningslöst. Leif blev 77 år.

Leif hade en flitig penna. Otaliga är de artiklar han producerat sedan han klev in på Tidningen Härjedalens redaktion (även LT:s lokalredaktion) på Dalagatan 1 i Sveg i början av 1960-talet. Allmänbildad som han var, Leif skrev om allt. Inget var för litet, inget var för stort, inget var heller för svårt. Och snabbt gick det. Leif behärskade skrivmaskinens (sedermera datorns) tangentbord som ingen annan jag stött på i branschen. Dessutom var hans manus en förebild för kollegorna, kliniskt rena!

Leif, son till Karl och Maja Eriksson, föddes och växte upp i Ulvkälla, ”på andra sidan Ljusnan”. Det var också där som våra vägar möttes i början av 1960-talet, på en fotbollsplan. Dåtidens unga pojkar i Sveg samlades, sommarkväll efter sommarkväll, på Grålokens gräsyta för att dela två lag. Alla fick vara med. Jag var yngst, bara tio år gammal, men inte minst Leif (som var tio år äldre) såg till att jag klarade mig helskinnad från de många gånger tuffa duellerna.

Det blev början till en vänskap som varade ända fram till Leifs bortgång; vi spelade fotboll tillsammans, vi spelade bordtennis tillsammans, när jag i mitten av 1960-talet tog mina första trevande steg i tidningsvärlden var det Leif som visade vägen, skulle han åka på lördagsdans fanns det alltid en plats i bilen för mig och det var Leif som skjutsade mig till bordtennis-SM i Borlänge 1967, han fixade även boendet. Till slut blev vi även arbetskamrater – i närmare 40 år hade vi daglig kontakt!

Efter pensioneringen kunde inte Leif riktigt släppa journalistiken. Det blev ytterligare några år på TH/LT, nu på frilansbasis och sedan medverkade han i Jämtlands Tidning, några jakttidningar samt på sajten sveg.se.

Vid sidan om skrivandet såg han till att hålla sig i form med lite golfspel men framförallt de dagliga promenaderna tillsammans med hunden Rocky.

Leif var mycket påläst om det mesta men i synnerhet om idrott. Få kunde mäta sina idrottskunskaper med Leifs. Han behärskade den svenska skidåkningens historia till fullo, kunde alla mästerskapsresultat från 1928 och framåt. Hans stora idol var skidlegendaren Mora Nisse (Karlsson), redan i mycket unga år kunde Leif allt om Mora Nisse och hans tävlingskarriär. Det gav honom smeknamnet ”Mora”, det var så alla vänner tilltalade honom. Det stora intresset för fotboll väcktes redan på 1950-talet då han först tjusades av det ungerska landslaget, ”de magiska magyarerna” med Ferenc Puskas i spetsen, och sedan det Brasilien som vann VM 1958 i Sverige. Leif kunde rabbla de lagens uppställningar om man så väckte honom mitt i natten. Fotbollsintresset följde honom livet ut, med jämna mellanrum kom det rapporter från matcher han kollat in från alla de stora europeiska ligorna. Det kändes som han hade koll på det mesta.

Leif var också mån om att vårda och underhålla sina kontakter. Det gav uppslag till många intressanta tidningshistorier. Ingen har skrivit så många artiklar om författaren Henning Mankell och fotbollsprofilen Tord Grip, båda med stark anknytning till Härjedalen, som Leif.

Men framförallt var han oerhört snäll. Vänligare människa har inte trampat på denna jord, hans vänlighet omfattade alla som han kom i kontakt med. Dessutom var han alltid glad och på gott humör.

Vi är många som nu sörjer att Leif inte längre finns med oss. Framförallt dottern Margona med sambo, sonen Daniel, systern Siri med familj, brodern Karl Ove med sambo samt övrig släkt och vänner, inte minst de han skaffade sig genom idrotten men även de som Leif kom i kontakt med i sitt yrke och som alla behandlades korrekt och med respektfullhet.

Själv har jag förlorat min äldsta vän, den som när jag var ung kom att ha stor betydelse för vilken riktning livet skulle ta.

Vila i frid, Leif, Leson, Mora. För mig var du alla tre!

Agne Svärd

Mer läsning

Annons