Annons
Vidare till tidningenharjedalen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Krönika: När jag var ute och cyklade

"Hur härligt för den som besitter ett fordon av dylik modell att grensla dess stoppade sadel och ila i skymmande kväll på vårliga vägar och stigar vid ljudet av forsens musik till ensligt belägna kaféer och därstädes tära sitt fik !"

Så lovsjöng en okänd skald velocipeden. Dikten läste jag på en gulnad tidningstapet, där jag växte upp vid Umeälvens källor. Det var också där jag tjänade ihop till min första cykel av märket Monark utrustad med handbroms. Då hade jag gått ut första året i realskolan.

Äntligen kunde jag ge mig ut på kortare upptäcktsfärder. Det blev som längst över fjället till Mo i Rana och Nesna. Den smala grusvägen är nog den smalaste jag cyklat. En del svängar var så tvära att man såg sig själv bakifrån! Nedfärden mot Ranfjorden krävde handbroms. Med bara fotbroms hade navet skurit. Mina föräldrar berättade att de strax efter kriget måste binda fast en fjällbjörk efter cykeln som extra broms!

Under gymnasieåren blev cykelfärderna allt längre. Som längst cyklade jag ända ned till Trondheim. Det var främst Nidarosdomen som hägrade. På "norske veier" för 60 år sedan blev de drygt 100 milen en krävande expedition i synnerhet som regnen avlöste var-andra. Reskassan tillät heller inte att jag avverkade någon etapp med tåg eller buss. I Grong förbarmade sig ändå stinsen över mig och jag fick sova inne på järnvägsstationen. Där kunde jag också torka mina kläder.

Ett par dagsetapper senare hoppades jag vara i Vanvikan för att ta färjan över fjorden till Trondheim. Men vädret blev åter sämre och i Rissa-trakten var jag både genomblöt och trött. Den stundande natten vågade jag inte tänka på. Då hördes dragspelstoner en bit bort. Ackorden hade en dragningskraft som fick mig att vika av från allfarvägen. I skymningen cyklade jag in på ett stort gårdstun där det var liv och rörelse. Min första reaktion var att vända om, men det var för sent. En ganska påstruken herre grabbade tag i styrstången och undrade om jag kom för att röva bort bruden. Jag hade cyklat rakt in i ett stort bondbröllop!

Gammelmor på gården, brudens mormor, blev min räddning. Hennes modershjärta måste ha börjat slå några extra slag, när hon upptäckte den senkomne bröllopsgästen, utmattad och dyblöt. Om hon inte i mig såg mågämnet till ännu någon ogift dotterdotter som väntade på den rätte! Tack vare henne blev jag rikligen undfägnad och fick torra kläder på kroppen. När jag somnat med gaffeln i hand, väcktes jag varsamt och hon lotsade mig till ett härbre med dubbla lager av fårskinn.

Lång och djup blev sömnen. Vid mitt sena uppvaknande härskade ändå en sällsynt frid på gården. Alla verkade ha sovmorgon utom gammelmor. Hon räckte mig en låda med rätter och delikatesser från bröllopsbordet att spänna fast på pakethållaren. Inte ens jordgubbar fattades. Jag var överväldigad och kramade om henne före avfärden. Otroligt nog räckte "bröllopsmiddagen" under vistelsen i Trondheim och halva vägen hem!

En solvarm eftermiddag nära Levanger dukade jag upp en festmåltid intill vägen. Det var lammkotletter till huvudrätt och varken förrätt eller dessert saknades. Under måltiden stannade en bil och ett äldre par skulle sträcka på benen. De kunde inte undgå att notera överdådet, som rimmade illa med mitt enkla fortskaffningsmedel. Jag såg deras undrande miner och förklarade att det egentligen var en bröllopsmiddag. Trots förklaringen verkade de minst lika frågande. Någon brud syntes ju inte till!

Av stålhästens ädla ryttare här i västra Härjedalen minns jag särskilt Hilje, Elias Fjellgren, som kände varenda meter av grusvägen mellan hembyn Mittådalen och Funäsdalen. Här ser jag också för mitt inre öga vår konstförfarne bysmed Viktor Jonsson på sin velociped. Ibland blev man orolig med tanke på att hans långa skägg kunde trassla in sig i ekrarna!

Den gångna coronasommaren medförde en formidabel cykelinvasion i fjälltrakterna. Men dagens dyra vrålåk är inte utrustade med pakethållare och knappt en fungerande ringklocka. Undra på att vår gårdvar Ina skäller ut sådana ekipage, som rusar förbi utan förvarning!

Bo Lundmark