Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gediget men onyanserat av Po Tidholm om landsbygdens villkor

/
  • Hur skildras glesbygden? Som ett långsamt förfall med allt fler ödehus och nedläggningar – eller som en plats där en framtid börjar slå rot, som på Rafnaslakt?

Nu börjar SVT sända "Resten av Sverige", en dokumentärserie där journalisten och författaren Po Tidholm berättar om en landsbygd i förändring. Men vad är det vi egentligen fått se? Karin Jonsson, journalist och grundare av facebookgruppen Glesbygdsgirls, och Katarina Östholm, kulturredaktör i Mittmedia, har sett det första avsnittet

Annons

Katarina: Nu är det här bara första avsnittet, men jag tycker ändå att jag har sett och hört det mesta. Som landsbygdsbo och reporter har jag levt i den här problematiken så länge; aha-upplevelserna lyser med sin frånvaro. Trots den uppenbara och berömvärda ambitionen att skildra utvecklingen från flera sidor – Po Tidholm har verkligen gjort ett gediget arbete med att låta många röster höras i frågan, allt från Mikael Niemi och Sven-Erik Bucht till barnen på byskolan som ska läggas ned – så känns det som om landsbygden än en gång betraktas utifrån. Perspektivet är det klassiska, med tappra glesbygdsbor på defensiven som i bästa fall och mot alla odds lyckas rädda den lokala småbutiken eller byamacken. "Livet pågår på nåt sätt utanför marknadens radar", som Tidholm säger. Det känns som att hela programmet riktar sig till notoriska storstadsbor, som en abc-bok i landsbygdsavveckling.

Karin: Din tanke liknar min första känsla och frågeställning. Jag tittar med mina ögon men undrar vilka redaktionen vill ska se det här. Det är uppenbart att det fortfarande är storstadsborna som är överheten och det coola som ska bekräfta denna skildring. Jag tycker Tidholms första replik skvallrar ganska bra om utgångspunkten, ambitionen och slutprodukten: vad ska vi med landsbygden till?  Och det är nog det som jag upplever så tröttsamt; att även om det är ett viktigt dokument, likt Tidholms bok Norrland, så är de inte skapta med meningen att inkludera och ge fler talan, utan det är Tidholms kanalisering av sin världsbild av glesbygdsproblemet som dom där glesbygdsborna har.

Katarina: Det kan förstås bli perspektivbyten i kommande avsnitt, vi får hoppas på det. Min främsta invändning är dock att jag saknar en djupare samhällsanalys; det blir ett evigt staplande av exempel på hur landsbygden urholkats, ackompanjerat av några tämligen summariska repliker. Några röster borde ha fått fördjupa sig mer – bland annat idéhistoriker Sverker Sörlin och statsvetare Malin Rönnblom, båda med tydliga och intressanta tankegångar. Om det nu är så att kommunerna har ett oerhört stort ansvar och ett i vissa fall omöjligt uppdrag – ska kommunerna verkligen ha dessa uppdrag? Finns det andra lösningar? Hur skulle en alternativ modell kunna se ut? "Politiken har klivit åt sidan för marknadens skull, men marknaden kommer ändå inte" – jotack, det vet vi. Men vad kan göras?

Snuttifieringsfällan är vår tids förbannelse, rädslan för att tittaren inte ska orka med ett längre sammanhängande resonemang utan måste underhållas hela tiden med snabba klipp, animationer, musik och många scenbyten. Jag vill bli upplyst och överraskad, inte få en minimalistisk Norrlandspölsa i huvudet. Alldeles för många får säga samma sak fast på lite olika sätt, det känns som ett slöseri med tid.

Karin: Det är väl i den här formen jag sammankopplar landsbygdsskildring med stereotyper av kvinnor eller svarta. Att den beskrivna inte får vara med och skriva historien. Och där är väl urban norm ett ämne som är svårare att närma sig. Könsmaktsordningen och rasism är begrepp man och analyserat länge. Bröderna som sålde cyklar i Arbrå, är undantaget. De menar i programmet att livet är bra i en gammal bruksort med dalande invånarantal. Där vänder det för mig i hur jag tittar.

De var nöjda men gjorde inte en storslagen reklam av att allt är fantastiskt. En nyanserad bild av att livet i bruksort och landsbygd är minst lika mångfacetterat och i förändring som stadslivet. Men självklart avbröts Arbrå-bröderna av Tidholm. För bilden är ju redan färdig för programskaparen (och manusförfattaren): Han har paxat fördärvet som är de rasade ladorna och nedlagda lanthandlarna. Men vad är levande landsbygd då?

Katarina: Ja, det är verkligen ett cementerande av bilden av landsbygdens förfall. Jag hade velat se mycket mer av de människor som faktiskt valt att bo och arbeta på en levande landsbygd som också utvecklas, inte bara avvecklas. Intervjun med Thorsten Laxvik vid byamacken retade mig särskilt eftersom jag är väl förtrogen med delar av det offensiva och framgångsrika arbete i västra Ångermanland som han varit drivande i – nipbeten, uppbyggandet av ett lokalt slakteri med kött som säljs på den lokala affären, gräskött som säljs till storstans finkrogar, kotell där man kan äga sin skogsbetande ko och sedan få hem den som köttlåda. Jag vill se alternativa vägar in i framtiden.

Men sådana berättelser bjuds vi inte på. I stället får vi höra sådant som "det är den lilla kommunen mot världsmarknaden, mot konjunkturerna och de multinationella företagen, och långt där nere i Stockholm sitter riksdagspolitikerna med sin envisa övertygelse om vad som ska rädda landsbygden." Det fick mig att storkna. Jag har hittills inte sett en enda riksdagspolitiker med en envis övertygelse om hur landsbygden ska räddas. Landsbygdsproblematiken ignoreras ju på ett närmast storslaget sätt.

Karin: Ja, om man ska vara glesbygdens självkrönte kung måste man hålla sig uppdaterad. Det är lite sorgligt att flertalet viktiga röster inte är med, som jag tror skulle gett bredd. Men han är en vattendelare, Tidholm. Han har gått från viktig landsbygdsdebattör till att vara irrelevant för de som vill bredda debatt och begrepp.

* * *

Här kan du titta på första avsnittet av "Resten av Sverige"

Mer läsning

Annons