Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lars Ragnar Forssberg: Om stridskukar och Jan Björklunds sviktande liberala trovärdighet

/

Nu får ni ta och runka upp era stridskukar!

Annons

Jag minns situationen med ovanlig skärpa. Jan Björklund, utbildningsministern, var gäst i KG Bergströms intervjuprogram och ombads kommentera vad han brukade vråla till sina värnpliktiga. Björklund flackar med blicken. Bergström säger att han aldrig hör något liknande under sin tid i lumpen. Det har inte jag heller.

Alltså: en vuxen man, en officer står framför sina värnpliktiga och ber dem att runka upp sina stridskukar, bildligt talat förstås, men uppmaningen säger en hel del om den som avfyrat den.

Björklund hummade, sade att det han sagt var olämpligt, bad om ursäkt och så vidare. Det hjälpte inte, ty de han sagt sade något om honom.

Så följer en tid då han som utbildningsminister går till storms mot den bristande disciplinen i skolan. Det var – och är – ett allvarligt problem, som han inte lyckades lösa. Sedan väsnades han om de dåliga resultaten i den svenska skolan. Internationella undersökningar visade, sade han, att den svenska skolan låg i botten. Nu avslöjades att han läst underökningarna som fan läser bibeln, resultaten var inte bra men inte så alarmerande som Björklund påstått. Förra året var han med i tv-programmet Smartare än en femteklassare. Det var modigt av honom att offentligt visa sina kunskapsluckor.

När jag gick i skolan var många lärare folkpartister, entusiastiska adjunkter besjälade av att inte bara ge oss kunskap, utan en humanistisk grundsyn. Respekt för oliktänkande, tolerans, medmänsklighet, människors lika värde ...

De läste tidningar, också på andra språk, kopiösa mängder skönlitteratur och en del av dem ordnade, utan ett öre i ersättning, studiecirklar och var eldsjälar i filmstudior och amatörteatern. De var bildade, hyggliga människor som nog hellre kallade sig för liberaler än för folkpartister, och lade sin röst på Gunnar Helén snarare än på Olof Palme. Dessa två hade för övrigt mycket gemensamt, inte minst avskyn för totalitära regimer och rörelser som var sprungna ur fascism och nazism. Deras partier hade ju också varit med om att omskapa ett fattigt och odemokratiskt Sverige till en parlamentarisk demokrati där respekten för den enskilde individens fri- och rättigheter var en grundpelare.

Nu lever vi en tid då odemokratiska rörelser är på frammarsch i Europa. På deras program står främlingsfientlighet. I Polen och Ungern inskränker man yttrande- och pressfrihet. I Frankrike får en antidemokrat som Marine Le Pen allt fler anhängare. I USA lovar Donald Trump att han ska bygga en mur mot Mexico för att slippa invandrare därifrån. Och i Sverige vill Jan Björklund föra organiserade samtal med Sverigedemokraterna.

Han kallar sig liberal. Jag tvivlar på att en officer som uppmanar sina värnpliktiga att runka upp stridskukarna någonsin varit liberal.

Mer läsning

Annons