Annons
Vidare till tidningenharjedalen.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Minnesord: Esbjörn Hellström, Hede

Det finns anledning att stanna upp och minnas. Jag minns med både glädje och värme min vän Esbjörn Hellström, som gick ur tiden under hösten, närmare bestämt den 14 oktober.

Vårt kamratskap varade från barndomsåren till livet ut. Jag vistades med min familj vid Kölvallens fäbodar, där Norrveman har sitt källflöde. Min syster var min enda lekkamrat om somrarna, och det var bra. Men när Esbjörn kom till sin mormor i grannvallen och stannade där några veckor, blev lekarna lite annorlunda. I en liten bäck fanns mycket att hitta på. För att inte tala om nere i videbuskaget där man kunde bygga kojor. Dit fick syrran, två-tre år äldre, inte komma in. Vi provade även på lite fiske i ån som rinner mellan vallarna. Där började vårt kamratskap. Även på vintern när skolan tagit sin början var jag hos Esbjörn. Där fanns gott om leksaker och även böcker, till exempel Pelle Svanslös.

Vi började så småningom på realskolan i Sveg, där vi bodde inackorderade. Jag tror mig veta att Esbjörn gillade den tiden lika lite som jag. På helgerna när vi var hemma i Vemdalen blev det motorer, moped och motorcykel (Silverpilen). Så småningom körkort och bil, VW bubbla. Därmed tog vi oss ut på danser runt om i byarna: Hede folkpark, Ljungdalen (Flatruspelen), Böle med flera ställen.

Så kom lumparåren, Esbjörn på T3 i Sollefteå och jag på I5 i Östersund. Vi träffades som vanligt när tillfälle bjöds. Efter den perioden flyttade jag till Bispgården för praktikjobb och utbildning i skogen. Esbjörn drog till Katrineholm för utbildning. Den tiden är nog den längsta vi varit ifrån varandra.

Efter utbildning kom jag så småningom till Östersund där jag bodde i samma hus som Esbjörns föräldrar. Så fick jag reda på att Esbjörn träffat en tjej och att de skulle få barn. Esbjörn återvände till hemtrakterna med barn och blomma. Barnet var Patrik och blomman, hustru Inger. Jobb blev det, först i Bräcke och sedan i Hammerdal.

Jag hade efter några år i Östersund fått jobb i Hede. Esbjörns familj trivdes inte särskilt bra i Hammerdal, fick jag veta. Jag berättade för honom att det fanns jobb i Hede. Han kom till Sonfjällsstugan, där han började på "golvet" och jobbade sig upp till vd-stolen. Inger etablerade sig som hårfrisörska med egen salong i Hede. Sedan har ytterligare två barn berikat familjen, Fredrik och Lotta.

Under sin tid på Sonfjällsstugan fick Esbjörn möjlighet att resa ut i världen och leverera hus; till Tyskland och Japan bland annat. Kanske började hans intresse för hus redan i riskojan på fäbodvallen.

Jag blev ägare till mitt föräldrahem 1980. Ett 1700-talshus hade stått där fram till 1960, som min far sålde i samband med att den första linbanan på Skalet byggdes. Den hamnade som toppstuga på Hovde. Esbjörn och jag skissade på att återskapa ett hus till den plats på gården där "rôstuggu" stått. Nu bebor jag den efter att ha sålt gården till Esbjörns och Ingers äldste son Patrik, och hans familj, han som var en glimt i sin faders öga vid tiden i Katrineholm.

Under hela min levnad har jag, med stor tacksamhet, fått vara vän i Esbjörns familj.

Tage Fjellner