Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Några härjedalska julseder för ett sekel sedan

Den kände tidningsmannen och författaren Johan Lindström Saxon gjorde år 1894 en resa genom "landskapet som Gud gömde". Han intresserade sig inte minst för folkliga seder och bruk.

Annons

Saxon har också en del att berätta om vinterns stora högtid. Sålunda uppges att julbordets smörstycke kunde väga hela fem skålpund, det vill säga drygt två kilo! Skicket med särskild "jul-gås" har levt kvar fram till våra dagar.

Efter julaftonens måltid skulle även djuren ha sitt. "Det hade de begärt på den tiden de kunnat tala". Många äldre församlingsbor har bekräftat denna uppgift för mig. Man brukade spara särskilt fint "höj" (rikt på blad) till julaftonen.

Enligt Saxon drack man ur en silverbägare på juldagsmorgonen. "Pärlade sig då drickat, skulle det bli ett godt kornår". Hittade man några korn under julbordet kunde det berätta om kvalitén på skörden nästa år!

Om gudstjänsten heter det: "Till julottan foro alla, men sedan man hemkommit gick man ej från gården den dagen". På annan- och tredjedag jul samlades däremot ungdomen och dansade och lekte.

Den vetgirige resenären skriver till sist: "Tjugondagen dansades julen ut. Med en spelman i spetsen gick ungdomen då från gård till gård och tiggde mjöl och grädde, hvaraf kokades flötgröt på det ställe, där man för aftonen hade lekstuga".

Vid denna tid var det inte ovanligt med kornmjöl i flötgröten! En liknande sed att med häst färdas mellan gårdarna och tigga till gröten fortlevde långt in på vårt sekel.

Bo Lundmark