Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nolervik: Stor oro i Bispgården när asylboende läggs ned

Migrationsverket ska stänga 130 boenden, varav 65 i sommar. Ett av boendena är Forsgården i Bispgården.
Där bor för nävarande 55 personer och alla dessa ska nu flyttas till nya boenden.
Några kan få flytta till lägenhet i Bispgården, andra hamnar på andra orter i länet.
Därför är det stor oro kring vad som kommer att hända.
Jag åkte dit för att känna av stämningen.

Annons

På ett kontor till gamla äldreboendet Forsgården i Bispgården är det livat. Bakom ett gammalt skrivbord framför ett fönster med persienn mot gården sitter en man med lagade glasögon, blå skjorta och mobil i handen och pratar med några personer.

Det är Khudhair Zahid. Han kommer snart att vara utan jobb.

Kudhair Zahid har bråda tider. Hans kontorsrum på Forsgården är fyllt av människor hela tiden. Alla med olika frågeställningar och problem. – Vi har en god relation till varandra, säger Kudhari, som dock blir av med sitt jobb om ett par veckor när Forsgården läggs ned.

Men just nu är han upptagen med att utreda en fråga där en barnrik irakisk familj vill flytta från sitt boende vid Stadsforsen till en annan lägenhet på Forsgården. Samtidigt vill Khudhair höra sig för med en annan familj, som bor på Forsgården och som inte har småbarn, om den kan tänka sig att flytta till Stadsforsen.

Det är en knepig fråga. Svår att lösa.

Fadern i den familj som vill flytta säger att lägenheten ligger för nära vattnet. Han och hustrun är ängsliga för att något av barnen ska hamna i vattnet.

En av familjerna bor alldeles vid vattnet i Stadsforsen och de skulle vilja byta till något längre ifrån. Men Migrationsverket kan inte gå med på det. Isåfall måste familjen själv skaffa en lägenhet.

Men Khudahair verkar vara en mästare på att medla. Samtidigt som rummet nu är fyllt av barn, mödrar och fäder, äldre och yngre syskon, och många pratar i munnen på varandra, så kommer jag in. Khudhair bekräftar mig direkt, noterar vem jag är, och i vilket syfte, och så har han plötsligt tre, fyra bollar i luften samtidigt. Han är en mästare på det.

Men snart är det över.

Om några veckor blir han av med sitt jobb som platschef för Jokarjos boende för asylsökande på Forsgården.

– Det är synd, men vad kan jag göra? Jag får söka ett nytt jobb, säger Khudhair och ler.

Han kan få jobb inom ett annat boende, eller så kan han jobba som tolk.

Tristessen på Forsgården är total. Men de boende vill bo kvar. Att åter en gång ryckas upp med rötterna för att flyttas till ännu ett nytt boende någon annanstans är det ingen som vill.

Jokarjo är det bolag som Bert Karlsson driver och som har asylboenden landet över. Forsgården är ett. Det ska nu läggas ner när Migrationsverket väljer att inte förlänga sitt kontrakt. Processen har varit kort. De boende på Forsgården fick besked i måndags, och på onsdagen var oron stor. Vad skulle hända nu? Skulle de tvingas flytta från Bispgården?

Elisabeth Jonsson, som är integrationssamordnare på Ragunda kommun, svarar på mobilen mitt i en lunch på semesterresan.

Hon säger:

– Jag vet att det pratas om att Migrationsverket håller på att lämna Bispgården, men det är inte sant. Det som händer är att de i ledet att stänga ner tillfälliga boenden nu när flyktingströmmarna minskat vill flytta människor till andra boenden. Det är många tomma platser och nu vill Migrationsverket komprimera.

Samtidigt som Forsgården läggs ned har man också förlängt avtalet med hotell Indalsleden i Bispgården, dit några kommer att flytta. Det kontraktet löper till november.

Människor som kommit till Bispgården som asylsökande kommer i största möjliga utsträckning att få nya boenden i området när Forsgården och andra boenden försvinner.

Khudhair Zahid säger att det finns en fördel med att flytta till lägenhet även om det är på en ny ort. De kan få möjlighet till egen matlagning med mera. Det är många som efterfrågar just det.

Men det verkar inte vara så många som tror på det. Hos Khudhair Zahid på Forsgården är det många oroliga, som undrar vart de kommer att ta vägen när boendet läggs ned om några veckor. Redan i morgon (det här är på onsdag) kommer några familjer att flytta från Forsgården till bland annat Strömsund. På sikt kommer samtliga 53 personer att flytta till nya boenden. Har de tur kan de hamna på ett nytt ställe i Bispgården. Men ingen vet.

Hussain Ali. till vänster, bor med sin familj i Stadsforsen. Han skulle vilja ha ett nytt boende inte så nära det farliga vattnet. Walid Mohammed Jabar, till höger, tillhör de som måste flytta till nytt boende när Forsgården läggs ned.

Waad Almosawi och hennes dotter och son får precis besked från Khudhair att de kommer att förflyttas till Strömsund.

– Vad tycker hon om det, frågar jag.

– Hon tycker det är jobbigt att behöva börja om på nytt på en annan plats, men vad ska hon göra, svarar Khudhair.

– Helst skulle hon väl då vilja flytta till Östersund, men hon har dålig situation. Hon kan inte språket, de har ingen kontakt med några bybor så de kan lära sig heller, de har inga vänner, ingenting.

Kvinnan visar ett tidningsurklipp där hon är med i en aktivitet på språkstugan "Rondellen" i Bispgården. Hon ler på bilden och visar upp ett stycke tyg som hon vävt. Där har hon trivts med sina vänner. Nu måste hon flytta.

Hon rycker på axlarna. Luttrad.

Khudahair Zahid blir av med sitt jobb som platsansvarig på Forsgården när den läggs ned.

Khudahair Zahid går ut på gården och sträcker på sig. Han har bott på många ställen i Sverige under de senaste tio åren. Han kom till Hammarstrand för några år sedan och har jobbat på Forsgården den senaste tiden.

Han säger att hit är alla välkomna och det har blivit en trivsam stämning på Forsgården och alla har kärleksfulla relationer till varandra. Han skrattar ofta. Men han säger också att det är svårt att få vänner utanför väggarna.

Det gäller inte bara Forsgården eller Bispgården, utan det gäller allmänt tycker han.

– Jag har bott i Sverige i tio år och jag har egentligen inga svenska vänner som jag umgås med. Och det berättar de som bor här också, det är väldigt svårt att få svenska vänner. Jag har inte en enda vän som är svensk.

Han efterlyser en större öppenhet och mindre rädsla.

– Att bara stanna till, sätta sig ned och dricka en kopp kaffe, att våga inleda ett samtal, sådant skulle göra allt mycket lättare, säger han.

Han tror också det är skillnad på att bo på campen eller i en lägenhet. Det kan vara lättare om man bor i en lägenhet och om man har barn. Då knyts kontakter på ett mer naturligt sätt.

Lena Sirkka arbetar på Borglunds Pappershandel. Men hon är också aktivitetsledare som ett led i integrationen av de asylsökande som nu bor i Bispgården. Här samtalar hon med Bashar Zahra, som bor på Forsgården, men nu inte vet vart han ska sändas.

Borglunds. Anrik butik i centrala Bispgården.

Det är själva epicentrum i Bispgården. från Borglunds pappershandel – som också är integrerat med Ica – utgår det mesta som händer och sker i den vänliga byn. Borglunds ligger bara en bilbredd från 87:an som går rakt igenom samhället.

Här jobbar Lena Sirkka. Hon jobbar 50 prcoent på Borglunds, 50 procent som aktivitetsledare inom Ragunda kommun. Hennes utgånsgpunkt är Borglunds, eller Forshallen. Båda dessa platser är i centrum för många av de asylsökande, var sig det handlar om nya telefonkort eller att vara med på basketträning. Alltid möter de Lena i någon form.

På lunchen går hon ifrån och in i lunchrummet på Ica. Där berättar hon att hon har många olika aktiviteter som basket, volleyboll, simning och fotboll. Hennes tjänst är i första hand till för de vuxna när barnen är i skolan.

– Men för att fylla upp tiden är Forshallen välanvänd. Jag har varit med på olika aktiviteter med klubbarna, där jag träffat ungdomarna som också kommer på våra öppethuskvällar på fredagar.

– Det är oftast ett underbart kaos och vi har umgåtts jättemycket under vintern. På sommaren blir det av naturliga skäl inte lika ofta.

– Det är helt underbara människor som visar uppskattning, de är trevliga och öppna. Det är jättetrevliga människor vi fått till Bispgården, och nu ska flera av dem flytta, men de vet inte vart.

Lena Sirkka har blivit

Lena säger att Bispgården behöver människor. Alla dessa har gett samhället ett uppsving, och så ska de tvingas i väg.

– Jag har ju till och med fått mitt jobb tack vare det här. De är människor. De tränar, de trivs och respekterar orten och dem som bor här. Men så ska de flyttas härifrån. De är inga handelsvaror.

Hon tror också att det kan slå mot affären om kundunderlaget minskar. De som bor på asylboendena i samhället handlar ofta på exempelvis Borglunds, tobak och telefonkort och en del annat.

Och så berättar Lena att de nyanlända som vill tanka sin bil måste åka till Stugun, sju mil bort, för att tanka.

– Deras kort tas inte emot av de närmaste mackarna här, så de måste till Stugun som är den närmaste.

Hon berättar en historia om hur det kan gå till när saker måste lösas i stunden.

– Ett par på ett boende skulle föda barn och när det blev dags att åka till förlossningen i Östersund måste de tanka bilen. Men de hade inte tillräckligt med bränsle för att ta sig till Stugun. De kontaktade mig och jag åkte med dem till macken här i byn och använde mitt kort och tankade deras bil så de kunde åka i väg.

– När de så kom till Stugun fick de något fel på bilen och tvingades stanna. De ringde då till förlossningen i Östersund och bad om hjälp, en taxi eller någon annan form av transport, men svaret de fick var att de skulle vänta på nästa buss.

Så fick Lena rycka ut igen och kontaktade människor som kunde ringa förlossningen och så gick allt bra till slut.

– Den gången skämdes jag över att vara svensk, säger Lena.

Hennes mobiltelefon ringer.

– Det är Bashar, vill du träffa honom, undrar hon.

Bashar Zahra är syrier och högutbildad inom bland annat Rädda barnen. Han är också språklärare och kan flera språk. Just nu lär han sig svenska. Han är kritisk till att ett antal människor nu i och med Forsgårdens nedläggning kommer att tvingas flytta från byn.

Bashar Zahra har bott på Forsgården sedan i december förra året. Han trivs bra i Bispgården, har utbildning, är aktiv inom föreningslivet och alla möjliga integrationsprojekt i bygden. Han är enligt alla de jag pratar med en stor tillgång.

I dag är det torsdag och det har gått några dagar sedan Migrationsverket meddelat att boendet ska läggas ner och flera människor kan tvingas att flytta till andra boenden på andra ställen i länet.

Han säger:

– Jag är orolig och jag har inte mått bra sedan det här beskedet kom. Jag ser och hör andra som också är väldigt oroliga. Det är naturligt att många som nu hittat en fast plats efter en lång flykt blir oroliga när de måste bryta upp på nytt. Jag är själv utbildad till krishanterare och har jobbat med sådant inom Unicef och Rädda Barnen, och nu kan jag bara sitta och titta på när människor drabbas av depressioner.

Bashar tycker att svenska myndigheter borde ta tillvara på hans och andras kompetenser. Det finns massor av människor som är beredda att hoppa in på jobb utan lön bara för att slippa sitta i ett läger. De skulle dessutom kunna lära sig språk och hitta vänner på det sättet.

Bashar och Lena har mycket med varandra att göra eftersom båda är engagerade i de aktiviteter som sker i Bispgården.

– Jag kan absolut vänta, jag kan vänta på besked från Migrationsverket om jag får uppehållstillstånd eller inte, men ge bara besked om när. Sätt ett datum eller en vecka när jag ska få besked. Låt oss inte hamna i denna fruktansvärda situation som är nu.

Han berättar om hur han själv har blivit en del av samhället Bispgården. Om vänner och aktiviteter. Om ett nytt liv.

– Och nu är det många som ska rivas upp på nytt och börja ett nytt liv på ett annat ställe. Förstår du hur det känns, när jag försöker så mycket för att bryta isen, jag skrattar, lär mig, skaffar vänner, försöker göra allt för att etablera mig, och så kommer nya regler, nya lagar, och så måste jag börja om. Det är det svåraste, att tvingas starta om.

Bashar har, liksom alla andra jag pratat med under tre dagar i Bispgården, bara gott att säga om invånarna i Bispgården. De är vänliga och tillmötesgående och de vill hjälpa till.

Bara en gång har Bashar drabbats av rasism.

– Det var på pizzerian. Tre stycken kom fram, och de var berusade, och de började ifrågasätta mig. Jag försökte hålla mig lugn, men de ställde frågor till mig om jag var muslim eller kristen. Till slut kom pizzeriaägaren och det hela lugnade ner sig. De var bara på genomresa och hade råkat se mig.

Brhane Abrha, Mehreteab Weldemariam två unga Bispgårdenbor som ser en framtid i byn.

Innan jag lämnar Bispgården på kvällen träffar jag också Brhane Abrha, 18, och Mehreteab Weldemariam, 21, på 87:an utanför Hotell Indalsleden. De kom som ensamkommande flyktingbarn till Sverige för två år sedan och har bott nästan hela den tiden i Bispgården. Båda talar hyfsad svenska.

De tillhör inte dem som kommer att tvingas flytta, och de vet inget om planerna för Forsgården. De här unga männen bor i Migrationsverkets lägenheter på Hallvägen och de har redan börjat bli etablerade i samhället.

Brhane ska fortsätta sin skolgång och därefter vill han gå gymnasium i Östersund. Mehreteab, eller "Mire", ska snart börja sin praktik på affären i byn.

– Jag tycker om att jobba, det är allt jag vill göra. Jag vill stanna och bo i Bispgården.

Annons