Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Har vi inga bönder är vi utan mat

/
  • Magnus Malmsten och Landsbygdspartiet oberoende är oroliga över Sveriges livsmedelsförsörjning om det skulle bli skarpt läge. Att bönder alltmer bara ses som pittoreska inslag är alarmerande, skriver debattören.

Annons

Året var 1917, första världskriget rasade i Europa. Vad många svenskar inte känner till är att självförsörjningen av livsmedel i Sverige vid denna tid var usel. Krig och revolution härjade i vår närhet. Minspärrar och blockader hindrade import av livsmedel. Det uppstod en livsmedelskris med hård ransonering av mat som följd. Det var så illa under en period att det uppstod hungerkravaller i några av våra större städer.

Dessa dramatiska händelser är i stora drag vad som så småningom ledde fram till att en regering, under mellankrigstiden, ledd av Per Albin Hansson (S) arbetade fram en plan som skulle säkerställa landets livsmedelsförsörjning i händelse av en liknande situation i framtiden. Det hitintills ganska ålderdomliga och ineffektiva lantbruket skulle rustas upp. Lantbruket skulle bli en del av rikets försvar. Det skulle även inrättas beredskapslager av förnödenheter.

Om Per Albin Hansson var synsk framgår inte, men det dröjde inte så många år innan nästa katastrof stod för dörren. Tyskland sköt fram sina positioner och britter och fransmän låtsades att de hade situationen under kontroll, så kom så det tyska angreppet på Polen 1939. Andra världskriget var ett faktum.

Skillnaden nu, mot det förra kriget, var att Sverige i det närmaste var självförsörjt avseende livsmedel. Det var naturligtvis nödvändigt med ransonering av inhemska produkter ändå. Exempelvis av kött, 150 gram per person och vecka var det som gällde.

Denna doktrin avseende självförsörjning och beredskapslager av viktiga förnödenheter inklusive drivmedel, var i princip intakt fram till 1994. Då som en förberedelse inför vår anslutning till EU 1995, lades denna doktrin ned. Beredskapslagren avyttrades.

I dag är vi nära 10 miljoner innevånare i Sverige, under andra världskriget var vi cirka 6 miljoner. Vi ligger åter på en självförsörjningsgrad av livsmedel, på ungefär samma nivå som 1917 om vi beaktar befolkningsökningen.

Den svenska bonden har degraderats till något som närmast liknar ett pittoreskt inslag på landsbygden. Dessutom plågade av ett hysteriskt regelverk kring tamdjurshållning, där centimetrar hit och dit kan ge upphov till problem med myndigheter.

Tanken är alltså att inre marknadens privata aktörer skall lösa försörjningen av livsnödvändigheter, i Sverige, om ofred återigen blir verklighet. Hur dessa förnödenheter skall nå oss nämns inte.

Man har tydligen tänkt bort blockader, minspärrar och annat som hindrar import. Och vad är det som garanterar att exempelvis Frankrike skulle ha möjlighet att sända förnödenheter till Sverige?

Även om några fartyg skulle ta sig igenom minspärrar och flockar av ubåtar, behöver troligen fransmännen sin egen matproduktion om det hettar till. Inget EU-land klarar, vad vi känner till, sin egen livsmedelsförsörjning. Hur kan vi då räkna med hjälp utifrån?

Vi anser att detta är ett kortsiktigt och oansvarigt handlande från våra etablerade partier. Landsbygdspartiet oberoende vill dramatiskt öka landets självförsörjningsgrad och våra bönder är navet i detta arbete.

Inga bönder, ingen mat. Så enkelt är det.

Landsbygdspartiet oberoende

Magnus Malmsten, Norrtälje med flera

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv artikel

Mer läsning

Annons