Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

I allhelgonatid

Jesus sade: "Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande." (Luk. 20:38).

Annons

Det hände i allhelgonatid. Jag blev tvungen att söka skydd under en klippa i fjällsluttningen. Det var för riskabelt att vandra vidare i höstmörkret som överraskat mig.

Om natten såg jag norrskenet dansa över himlavalvet. Psalmistens fråga grep tag i mig: "Herre, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom? (Psalt. 8:5). Men samtidigt mindes jag psaltarorden, som min morfar ofta bad: "Herre, var min klippa dit jag kan fly." (Psalt. 71:3). Och jag kände Skaparens närhet i mörkret och oändligheten.

Nu stundar Allhelgonahelg eller Hälgamässa som vi säger på våra breddgrader. Vi tänder lyktorna på våra kära bortgångnas gravar. En himmelsk ton bryter sig genom mörker och kyla som ett förebud om att livet, ljuset och glädjen skall segra till sist.

Vi blir påminda om vad vi fick genom någon som stod oss nära. Vi känner saknaden, men också tacksamheten för henne eller honom som levde ut kärlek och omtanke för vår skull. Ett förunderligt ljus råder i allhelgonatid. Det bär fram hoppet om ett nytt liv, om att få återse dem vi älskar, ja om att få möta honom själv, vår Frälsare. Han som försäkrar: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." (Joh. 8:12).

Helgonen var och är Kristi ljusbärare i världen, som visar oss vad det innebär att följa honom. De vittnar om vad hans kärlek förmår mitt i mörkret och ondskan. Med den heliga Birgitta ber vi: "Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den". Och vi får göra psalmens ord till våra: "Gud, låt ditt ord i mitt liv få råda, att andra där din kärlek kan se. Ja, låt ditt ord i mitt liv få råda, då kan din vilja ske." Amen. (Sv. ps. 89).

Bo Lundmark

Mer läsning

Annons