Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Britt Elfberg

Britt Inger Elfberg född Sundberg avled hastigt och oväntat i en stroke 71 år gammal och sörjs närmast av sin make Ole Annar och sina syskon.

Annons

Britt var född i Falun den 18 mars 1945 och var äldst av fyra syskon. I början av 50-talet flyttade familjen Sundberg till Långshyttan där Britt växte upp och efter skolan fick hon anställning i Hellbergs affär. Hon sökte sig vidare till vårdyrket som passade bättre för hennes underbara intresse för att hjälpa de som behövde hjälp och vård.

Britt och jag träffades första gången i familjen Sundbergs sommarstuga i Daniels Hage vid sjön Lången i mitten av maj 1961. Jag fängslades av hennes lugna trygga sätt att vara och hennes speciella ögon. Jag hade cyklat dit från Hedemora för att undersöka en utombordsmotor som helt plötsligt kunde stanna under färd. När jag fick igång motorn och skulle åka på en provtur så ville Britt följa med, och så blev det. Vi åkte ut mot Bysjön och där fanns en liten holme som Britt ville att vi skulle gå i land på. Där fick vi en underbar stund tillsammans i vårt unga liv. I all glädje så startade inte motorn när vi skulle tillbaka. Jag fick så snällt ro tillbaka. Det var pinsamt men samtidigt tur. Britt föreslog att jag kunde väl fortsätta leta felet nästa helg. Det blev många underbara helger innan jag hittade det nyckfulla felet. Sen gick motorn prickfritt.

På hösten fick jag körkort och motorcykel. Britt trivdes som spätta. Så blev det sedan dags för militärtjänst i Östersund, en svår tid men vi höll kontakten genom brev. I juli 1962 åkte Britt för första gången upp till mitt barndomshem i Bruksvallarna, när jag var hemma på skördepermis. Britt hälsades välkommen till den vackra fjällbyn och hon blev jätteimponerad av naturen, djuren och människorna i byn. Britt och hennes svärmor fick en speciell relation där mycket av tiden spenderades med olika sorters hantverk. Känslan av det lugn som befann sig hos Britt, när hon var i Bruksvallarna förstärktes inom henne under hela hennes liv.

Britt åkte ner till Dalarna igen för att fortsätta inom vården, hon gick sjukvårdsbiträdeskurs i Ludvika och fick fast anställning på Bollnäs lasarett. Jag fick arbete på Mora Auto-Elektriska och Britt fick sedan anställning på ålderdomshemmet i Mora och vi flyttade ihop i Norethus A1.

Den 9 juli 1966 vigdes vi i Funäsdalens kyrka och lovade att endast döden kunde skilja oss åt. Bröllopsresan gick självklart till Norge och Britts älskade svärmor fanns med. Samma år fick Britt anställning på Mora lasarett, först kirurgen och sedan medicinavdelningen, och den anställningen behöll hon till pensioneringen i nära 40 år. Hon vidareutbildade sig även under tiden till undersköterska.

Efter pensioneringen flyttade vi till älsklingsstället gården Västilin i Bruksvallarna. Britt blev då aktiv i byalaget där de träffades en gång i veckan, något hon uppskattade väldigt mycket. Under alla år tillsammans har vi säkert gjort ett 50-tal resor till Norge, men även till Tyskland och Österrike. Dessutom åkte Britt på längre resor med Gun-Britt och Sven Eriksson i Mora-Noret.

Tre månader efter att vi firat vår guldbröllopsdag, kom så oväntat det som skulle skilja oss åt och Britt lämnade mig, sina syskon och alla i sin närhet i stor sorg. Hon jordfästes i vår lilla fjällkyrka som var fylld av bybor, syskon, släkt och många vänner. Vår sista vila önskade vi oss skulle vara på Bruksvallarnas fjällkyrkogård med utsikt mot byn och Storskarven. Vi stod ofta och beundrade när morgonsolens rosa sken belyste Storskarven.

I dag står jag ensam och saknaden efter Britt är obeskrivlig.

Ole Annar

Mer läsning

Annons