Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Gustav Hellström, Funäsdalen

/

En dag är allt slut och vi kan bara undra om vi tillräckligt tydligt talat om för Gustav hur mycket vi uppskattade all den välvilja och hjälpsamhet han alltid visade och den gemytliga stämning han skapade i sin närhet.

Annons

Gustav var ovanligt kunnig och idérik men samtidigt försiktig och vaksam. Medan många av hans yrkesbröder, och givetvis många amatörer, går omkring med skadade eller saknade fingrar, hade han nog inte en enda skråma av de vassa eggar han arbetade med i handverktyg och maskiner

Gustav började som skogsarbetare men han hade vidare planer; ville få tillfälle att utnyttja sin kreativitet och noggrannhet och få en bättre arbetssituation.

Tillfället kom då han en tid bodde hos sin syster och svåger i Funäsdalen och snickerifabriken i backen nedanför Åsen blev till salu. Gustav köpte den och började planera ett inrednings- och trappsnickeri men han chansade inte. Han gick först en ordentlig utbildning på Hantverksinstitutet i Stockholm, för att lära sig hur han på bästa och säkraste sätt skulle använda snickerimaskiner.

Inte heller i andra avseenden chansade han; han gifte sig med Anna. De köpte en vackert belägen tomt på Åsen. På tomten fanns ett äldre hus men de bestämde sig för att bygga ett nytt, och slutresultatet bidrog till en välskött och prydlig infart till Åsen och mot Röstberget. Härifrån svarade Anna och Gustav tillsammans för viktiga funktioner i bygden. Under några årtionden var Anna hemvårdarinna medan Gustav var den mångkunnige snickaren, som kunde laga det mesta och levererade köksinredningar, trappor och allehanda möbler och föremål från sitt snickeri – och allt utfört med noggrannhet och stil.

Sedan Gustav pensionerat sig, det vill säga sålt snickeriet, inredde han ett mindre snickeri hemma på gården och fortsatte som förr men mera inriktat mot reparationer av möbler, sparkar etcetera. Detta gav honom tid att ägna sig mera åt konstnärligt snickeri, som man till exempel ser bevis på i handtagen till Fjällmuseets ytterdörr.

Han kunde också odla sitt intresse för bygden och gamla tider, bland annat genom att hålla kurser i så kallad svepträteknik, vilket används till exempel i brödfat och de svepaskar som skogsarbetare och forbönder använde förr i tiden. Vid ett tillfälle demonstrerade Gustav sitt kursmaterial och gav oss en fantastisk lektion.

Vi hade många trevliga pratstunder med Gustav och vid ett tillfälle då Sven Hammar var med talade de om gamla tider; om ångmobilen, som släpades över fjället från Brekken, om hur byborna ställde upp för att bygga den första hoppbacken i Funäsdalen och om hur de ställde upp för varandra då någon drabbats av sjukdom eller missöden.

För oss var det särskilt intressant att höra om det timmerhus, som Jonas Åslund byggde vid vägkurvan vid kyrkogården. Denne Åslund, som startade Fjällnäs högfjällshotell och ville bo där efter sin pensionering. Han dog dock innan det blev klart, men Åslunds änka och son bodde där några år. Huset plockades snart ned och efter att ha timrats om ingår det nu i det hus vid Åsargatan/Eriksgatan, som under många år blev närmaste grannhus till Gustav och Anna.

Anna dog 2001 men Gustav bodde kvar till år 2012, då han fick komma till äldreboendet på Fjällsol. Från år 2009 fick han hjälp och sällskap av Christina och Douglas, som flyttat tillbaka till fjällbygden.

Även om Gustavs närminne ibland svek honom under hans allra sista år, kunde han med liv och lust berätta om gamla tider och hans goda humör och positiva sätt att bemöta folk behöll han hela livet ut.

Vi känner stor tacksamhet över att ha fått känna Gustav och få ha honom som granne och vän och vi saknar honom mycket, men vi gläds över alla ljusa minnen han efterlämnar.

Kerstin och Rolf Johansson med familjer

Mer läsning

Annons