Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Minnesord: Hans Eriksson, Sveg och Herrö

En nestor på sitt område inom släkt- och bygdeforskning, Hans "Hans Ersa" Eriksson, har lämnat oss i en ålder av 88 år. En i Härjedalen välkänd profil med sin rika kunskap och djupa insikt i det viktiga att hålla historien levande.

Annons

Intresset för hembygdshistoria startade i unga år i hemmet på gården Torpet i Herrö där föräldrarna, pappa Karl från Ovanåker och mamma Karin från gården Påls höll hårt på berättartraditionen – att föra vidare från generation till generation. Hans tyckte mycket om att sätta sig ned och lyssna på de äldre om våra rötter, varifrån vi kommer och hur livet gestaltade sig förr. Hans intresse utvecklades med åren till en unik kunskapsbank där det fanns en uppsjö av fakta, namn på personer och årtal. Men årtalen var inte det viktigaste, tyckte Hans. Det var människan bakom årtalen som var det intressanta. 1977 valdes han till ordförande i Svegs hembygdsförening och behöll det förtroendeuppdraget 26 år framåt. Gammelgården blev ett kärt tillhåll där han lade ner ett ovärderligt arbete och engagemang, inte minst det stora intresse han hade i byggnadsvård.

Hans var även med om att 2003, tillsammans med Ulla Albano, starta Härjedalens släktforskarförening. I många år dess ordförande fram till det att han gick bort. Eldsjäl även där och som en styrelsekollega uttryckte det, en i hög grad "levande uppslagsbok". För många också en "guldklimp", behjälplig i sökandet efter folks rötter och släktskap, inte bara i Härjedalen utan även långt utanför landskapets gränser.

Folkdans var ett annat intresse som han passionerat berättade om. Glädjen att få vara tillsammans med framgångsrika Svegs ungdomsdansare, som 1985-2005 gjorde stor succé på många håll i världen under ledning av Ewa Mäkitalo. "Tänk så duktiga, skötsamma och artiga de var, ungdomarna, så roligt vi hade tillsammans, även med en gammal gubbe som jag", sade Hans med humor i blick, ty humorn låg honom nära till hands.

I skogen trivdes han. Den gav honom kraft och en utmärkt fysik. Började endast 14 år gammal arbeta i skogen. Under arbetsveckorna bodde han tillsammans med pappa Karl i Hälsingekojan på Kråkholmen. Med svanssåg fällde han träd efter träd men de riktigt grova träden, där fick han hjälp av pappa Karl med stocksågen som de höll i varsin ände. Efter att ha gått en förmanskurs 1956 blev Hans skogvaktare inom Marma Långrörs AB (sedermera Korsnäs Marma). Det blev många yrkesverksamma år vid skogsbolaget.

Herrö och gården Smess - där sonen Håkan nu går vidare med sin Lise-Lotte - låg honom varmt om hjärtat. Otaliga är aktiviteterna han deltog i, vare sig det var fråga om skogsutflykter, älgjakt med kompisarna i jaktlaget vid Västbergsvallen, eller i bygemenskapens tecken under trefaldighet dricka hälsobringande källvatten ur surbrunnen bakom gården Västimyra, eller som traditionen bjöd, tillsammans med ungdomarna plocka blommor på ängen hemma som sedan bands kring midsommarstången på Gammelgården i Sveg - för att nämna några.

2016 flyttade Hans till lägenhet i Sveg där han trivdes och förtjust gick vidare med sin bygde- och släktforskning. Vetgirig, intresserad och nyfiken som han var på allt och alla. Livligt upptagen med allehanda frågeställningar som låg på bordet. Det var viktigt för honom, att hålla igång mentalt och tycka att livet var roligt och spännande att leva. Anta utmaningar och inte ge upp. Hans somnade in i en tid då vi som bäst höll på med skriftställande om det Sveg som växte så det knakade decennierna efter förrförra sekelskiftet. Om samhällsutvecklingen, människorna, bebyggelsen och viktiga händelser som förändrade och formade Sveg till ett municipalsamhälle och sedermera köping.

Nu finns inte Hans längre och vi är många som saknar hans stora hjärta, rika kunskap och engagemang på brett kulturellt fält. Ständigt på gång - tills livslågan plötsligt släcktes.

Mats Haldosén

Mer läsning

Annons