Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Morgonjogg med tid för reflektion

/

Annons

Klockan är 05.05 när jag snörar på mig joggingskorna och stapplar ut på gatan i Barcelona. Att vakna med staden är mitt signum, min rutin. Ett sätt att hålla mig i form för att klara alla påfrestande resor och att få se de städer jag besöker. Men det är också en tid för eftertanke. Min kloka kollega Bosse Petersson brukar ofta säga, "Vi måste ta oss tid att reflektera".

De här tidiga morgonrundorna är just det för mig, en stund av reflektion. Det enda jag ser är en vacker stad som börjar komma till liv, det enda jag hör är mina andetag och tankar.

Onsdagens match mellan Barcelona och Paris var den sista för i år och den är väldigt representativ för hur mina Champions League-kvällar vanligtvis ser ut – stora lag, massor av stjärnor, världens alla tv-kanaler och hysteri vid intervjupositionerna. Matchen var oerhört underhållande och jag avslutade kvällen med intervjuer med bland annat målskyttarna Luis Suarez och Zlatan. En bra kväll på jobbet helt klart, men ändå är det inte den kvällen, den matchen eller de lagen jag har med mig i tankarna den här morgonen. Tisdagskvällen var nämligen något helt annat, Olympiacos–Malmö, en ny upplevelse för mig den här säsongen. Ett svenskt lag i Champions League. Det har inneburit matcher med betydligt mindre pådrag, mycket mindre medialt tryck, färre stjärnor och mindre flärd. Men så kul det har varit!

Malmö FF har inte bett om ursäkt för sig och gått in i varje match mot idel ligamästare med massor av pondus och självförtroende. Många tvivlade, inklusive undertecknad, men inte en sekund har vi behövt skämmas för vårt svenska lag bland Europas absolut bästa. För egen del som reporter har det inneburit en helt annan situation, plötsligt har jag varit första prioritet på intervjuer och dessutom har alla ställt upp. Jag har inte behövt använda varken armbågar eller charm och har i lugn och ro kunnat överlämna långa listor på spelare jag vill prata med. Det är långt ifrån det scenario jag är van vid.

Det som har gjort störst intryck är ändå hur Malmö FF har hanterat den här situationen. Inte en enda gång har orutinen lyst igenom. De har varit trygga och säkra före, under och efter match. Det har funnits så många situationer där de skulle ha kunnat tappa lugnet; när de krossade Salzburg och tog sig vidare till Champions League som första svenska lag på 14 år. Eller när de slog Olympiacos med 2–0 inför hemmapubliken i Malmö – inte en sekund tappade de fotfästet. De var glada, visst, men gav de mest mogna och nyktra analyser efter matcherna och blickade genast fram mot nästa match. Inga galna firanden, inga skrik och vrål i omklädningsrum, ingen övertro eller kaxighet. Efter storförlusten mot spanska mästarna Atletico Madrid var det samma sak; ingen överdriven frustration, inget tjurande, alla ställde upp på intressanta, oklyschiga intervjuer med genomtänkta och korrekta utvärderingar om vad som gått snett. Typiskt svenskt? Att inte utrycka stor glädje eller extrem besvikelse? Nej, jag tycker inte det har handlar om det. Det här laget har haft högre krav på sig själva än att bara "få vara med och leka" i Champions League, de har haft en plan och en tilltro till sin tränare och till sin egen kapacitet.

Det räckte inte hela vägen och äventyret är slut för den här gången men det är inget att skämmas för; de mötte de spanska, italienska och grekiska mästarna.

Min reflektion denna tidiga morgonjogg längs Avinguda Diagonal handlar således inte om Messi eller Zlatan, den handlar om Malmös höst och hur mycket de har gjort för svensk fotboll. När Åge Hareide avslutade vår intervju i tisdags med att säga att han längtar efter att få komma tillbaka nästa år så tror jag på att han kommer att göra det. Och jag längtar jag med.

Mer läsning

Annons