Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Zlatan och Mourinho lämnar ingen oberörd

/
  • High five. José Mourinho och Zlatan Ibrahimovic utgjorde ett bra team under tiden i Inter, på tisdag möts de igen när Zlatans PSG möter Mourinhos Chelsea.

Annons

På tisdag riktas fotbollsvärldens strålkastare mot två superstars, två ikoner som ännu en gång ställs mot varandra. De två som alltid spelar huvudrollen i varje drama som utspelar sig i deras närhet och denna februarikväll i Paris blir inget undantag – fotbollsvärldens blickar kommer att vara riktade mot Parc de Princes där José Mourinho och Zlatan Ibrahimovic möts igen. 

Sedan Zlatan lämnade Inter, som José Mourinho då coachade, har de mötts sex gånger, ändå svalnar inte den här potatisen. Anledningen är att de här två karaktärerna aldrig lämnar någon oberörd, det kommer alltid att hända något när de två står på scenen. Om det händer ute på planen eller i katakomberna återstår att se, men hela världens media kommer vara beredda med sina kameror och mikrofoner för att fånga alla eventuella gester och ord av ömsesidig uppskattning och vänskap.

Dessa två herrar har gett mig några av mina mest minnesvärda intervjuer och förstås också en hel del spektakulära fotbollsmatcher. När jag intervjuade Mourinho efter att han hade tagit över tränarrollen i Real Madrid sa han att övergången mellan Barcelona och Real är omöjlig, annars hade Zlatan varit hans första värvning. Han sa då att han hoppades att det bara skulle vara en tidsfråga tills de skulle tillhöra samma klubb igen. 

De är två av samma typ. De har den där självklarheten, de tar över ett rum när de kliver in, de har karisman, det heta temperamentet, de starka åsikterna, humorn men också humöret. Lägg sedan till deras talang – en som kan skapa en sådan magi på planen att man tror att det är en synvilla, medan den andra kan vända vilket resultat och vilken situation som helst till sin fördel.

Helt klart två vinnare, men också typerna man antingen älskar eller älskar att hata.

De här typerna har förstås funnits inom idrotten i alla tider men fenomenet Mourinho är ändå att betraktas som något relativt nytt. Det har förstås alltid funnits tränare som har varit karaktärer och profiler, men det fanns ändå en tid då man knappt visste vem som tränade lagen. I dag är det många gånger betydligt mer fokus på tränaren än på spelarna. Mourinho har lett den utvecklingen och han hävdar själv att det är för spelarna han gör det – att han medvetet tar fokus för att skydda spelarna.

Frågan är vad som är optimalt. Och vad som spelar störst roll. I lag med ekonomiska förutsättningar och de bästa spelarna hur stor roll spelar coachen då? Är det de sämre lagen som behöver de bästa tränarna? Eller behöver de största spelarna de största tränarna? Kan en manager bli för stor för sitt lag? Det finns förstås inget givet svar, men jag tycker frågorna är intressanta.

I fjol sa Mourinho att han saknade spelarmaterial för de stora titlarna. I år har han alla förutsättningar att vinna både Premier League och Champions League. Resan mot ligatiteln har gått spikrakt och på tisdag kan Chelsea börja resan mot Europas mest åtråvärda buckla. Dessvärre sker det i så fall på Zlatan och PSG:s bekostnad, och det vore synd, både ur svenska ögon och ur ett underhållningsperspektiv. Jag vill ha alla stora profiler kvar i turneringen så länge som möjligt, man saknar inte kossan förrän båset är tomt. Till de som ställer sig skeptiskt till den här typen av superstars brukar jag säga att vi ska njuta så länge det varar av den underhållning de bjuder oss på.

De kommer aldrig bli större än själva sporten, men de gör sporten bättre.

Mer läsning

Annons