Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tjurskallen från Malung

/

Första knoppen brast i Sotji.
På Lugnet skulle Malungstjejen Stina Nilsson blomma i full prakt.
Och som hon blommade.
Vinnarskallen, målmedvetenheten och en vilja av stål tog Stina Nilsson till tre silver i hemma-VM.

Annons

Vi minns väl alla det där upploppet i Sotji ifjol.

Upploppet i teamsprinten där Malungstjejen Stina Nilsson, käkade upp tyska Denise Herrmann och ordnade ett brons – Sveriges tionde OS-medalj.

I precis samma ögonblick förvandlades hon från det stora, lovande framtidslöftet, till hela Svenska folkets Stina Nilsson.

Från en förhoppning till en given medaljkandidat, med guld och norskor i blick.

Sedan dess har hon tagit sig upp på världscuppallen vid sju tillfällen, spurtat ned Marit Björgen och etablerat sig i världseliten på allvar.

Att målmedvetenheten och vinnarskallen fanns där redan från barnsben råder det inga som helst tvivel om.

I SVT:s dokumentärserie, Sveriges Skidhjältar, berättar Stina Nilssons mamma, Karin, om dotterns tävlingar till och från skolbussen, med syskonen. Om beslutsamheten som gjorde att Stina, som liten flicka, kunde få för sig att exempelvis springa hundra varv runt sommarstugan.

Egenskaper, som tycks ha följt Stina Nilsson genom hela livet, och i mångt och mycket ha hjälpt henne till att bli den världsstjärna, som hon är i dag.

Henry Melin var ordförande i Malungs IF under 28 år, och fick under den perioden följa Stina Nilsson från att hon var liten.

– Det första minnet jag har av henne är hennes storhetstid i Kalle Anka Cup, när Malungs IF arrangerade det i tre år. Då såg man verkligen att det var något som kunde bli någonting stort. Att hon har en otrolig vilja, det såg man redan i unga år. Hon var noggrann framför allt, minns Melin.

– Det kändes att Stina var en person som verkligen gick in för det här. Vi hade en hel del duktiga unga tjejer då. Jenny Landström och Helene Sandbäck var ju väldigt duktiga, men Stina stack alltid ut lite extra.

Vad berodde det på?

– Hon var så medveten själv och påverkade sig själv att bli en sådan människa. Jag tror inte att det var någon som egentligen kunde styra henne, utan hon visste vad hon ville.

Liknande minnen har även VM-guldmedaljören från Oslo 1982, Thomas "Oljan" Eriksson.

Borlängeprofilen Eriksson har följt Nilssons framfart i spåren sedan 12-13-årsåldern, då han bland annat hjälpte till med vallning.

På senare år blev han även junior- och senioransvarig för Malungs IF Skidor och fick då följa henne på nära håll, under en tid där hon höll hög nivå, men ännu inte slagit igenom, och fortfarande var okänd för svenska folket.

Envisheten, vinnarskallen och en målmedvetenhet tillräckligt stor för att rubba berg, var de skarpa dragen som Eriksson la märke till redan från början.

– Hon är otroligt målinriktad, det får jag lov att säga. Det är få som jag tycker har haft sådant totalt fokus på skidåkningen, för att bli bra, under en längre tid, konstaterar Eriksson och fortsätter:

– Det har jag märkt sedan jag lärde känna henne. Man har sett många som tränar mycket och går bra i yngre åldrar, men sedan kommer sanningen ikapp. Hon har blivit mer och mer fokuserad för varje år. Ofta ser man att det blir fokusering lite för tidigt, men hon har lyckats hålla det där fortfarande.

Något som har gjort att utvecklingen fortsatt, även på seniornivå.

– Som junior hade hon väl en ganska enkel resa och var ganska överlägsen i Sverige. Som sistaårsjunior, när hon åkte mot seniorer, såg man att det var lite andra regler som gällde. Det gick inte att göra hur som helst och hon blev nedkörd ibland. Hon var kanske lite bred i sin åkning, men de senaste åren har hon ju tagit stora steg och lärt sig vad som gäller.

Trodde du på den tiden att hon skulle bli så här bra?

– Inte så här snabbt. Visst kunde man väl se att chansen fanns. Men åter igen – jag har sett så många som har ramlat bort, säger Eriksson.

Huvudet är hennes största framgångsfaktor?

– Helt klart är det så. Både det taktiska och fokuseringen på det hon ska göra och inte bry sig om det skulle gå dåligt någon gång. Det hör man ju på intervjuer hela tiden. Hon ser bara framåt och försöker att inte ramla in i det här att man ska se längre fram. Det är fokusering på varje tävling.

Den som har sett intervjuer med Stina Nilsson förstår exakt vad Thomas Eriksson pratar om.

Efter sin tredjeplats i Östersund den gångna helgen vägrade stjärnan att överhuvud taget ägna VM en tanke, trots att bara dagar återstod till något som skulle kunna bli ett av hennes största ögonblick i karriären.

Och det är inte enda gången.

När DT-sporten pratade med, en då 18-årig, Nilsson efter hennes första JVM-guld, 2012, fanns det inga som helst målsättningar uppsatta för den framtida skidkarriären.

Det fick bli vad det blir.

Stina Nilsson levde även då i nuet, något som hon konsekvent har fortsatt med.

När hon i tisdags mötte pressen inför torsdagens VM-sprint i Falun konstaterade hon kallt att hon, inte ens då, hade sitt första mästerskapslopp på hemmaplan i tankarna.

Ett spel för galleriet, eller en unik förmåga att koppla bort verkligheten?

Landslagets förbundskapten, och Stina Nilssons personliga tränare, Rikard Grip, utvecklar.

– Hon är väldigt lugn och fokuserad och lever verkligen i nuet. Vi tittar inte på, och pratar inte om, några medaljer eller prestationer i det avseendet. Vi försöker hela tiden att prata om en prestation där hon ska göra sitt bästa. Vi fokuserar ingenting på några resultatmål.

Grip håller med om att hans adept har en skalle som är närmast unik.

– Ja, det är bra gjort, att hon kan hantera det. Hon har jobbat väldigt bra tillsammans med sin mentale rådgivare under en lång tid, så hon har många bra nycklar med sig, som gör att hon kan tänka väldigt rationellt och kreativt utifrån olika situationer.

En annan imponerande aspekt är hennes tuffhet, konstaterar han.

– Hon tar för sig väldigt mycket och har inte respekt för någon annan heller, det vet jag många som säger.

Hur är hon att jobba med?

– Det är olika från gång till gång (skratt). Hon har starka åsikter och det har jag stor respekt för. Vi kan aldrig flytta in i våra aktivas kroppar och säga hur de känner, utan vi måste lita på vad de har att komma med.

– Hon kan säga "Vad ska jag göra?", men då brukar jag alltid säga "Vad vill du göra?". Jag tycker att det är viktigt att hon själv får ge en bild av vad hon känner, tycker och tänker. Hon ska inte bli påverkad av vad jag säger. Sedan kan vi föra en diskussion. Vi kan tycka helt olika, men så kommer vi fram till något gemensamt, tillsammans sen. Det handlar om hennes kreativitet och egna drivkraft.

På torsdagen, en vecka efter det första VM-silvret, ställde sig Stina Nilsson på startlinjen i sitt tredje lopp i VM.

Hon gjorde det i Sverige, i sitt landskap, Dalarna.

Om ovanstående faktorer brydde hon sig givetvis inte ett skvatt.

Eller som Nilsson själv konstaterade på pressträffen inför VM.

– Det är kul att det, förhoppningsvis, kommer att vara mycket folk runt banan. Men mer än så har jag inte tänkt på det.

– Jag åker fortfarande skidor för att jag tycker att det är kul och ställer upp för att jag gillar att tävla. Så för mig är det exakt samma sak som för två år sedan.

Stina fick rätt.

I torsdagens stafett var det en massiv publikmassa som bar fram henne genom hästskon och in på ett upplopp som fullkomligen kokade.

Sekunder senare var det över.

Den där skallen som verkar omöjlig att besegra hade gjort det igen.

Stina Nilsson, 21 år ifrån Malung, tog en svensk silvermedalj – för tredje gången i VM.

Mer läsning

Annons